och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter

 

 

JAG HAR TAGIT KÖRKORT!! Min liv har kretsat runt det i flera månader och äntligen är jag finito. Det är en sjuk befrielse vill jag lova. Att liksom kunna åka bil själv utan att ha någon bredvid sig. En perfekt 20-års present. På måndag får jag köra till systemet! Helt sjukt. Ikväll ska jag minnsan vara fyllechaffis!

Denna kista fick jag häromdagen av min far. Hann vann den på ett kyrklotteri när han var 5. Jag tackar och tar emot. Älskar good old stuff!!!!!! Homeskylten är också ny. Platsar bra bredvid min drömfångare!

Jag tror att jag någonstans långt bak i arkivet redan har tipsat om Anton Corbijn. För mig, som är lite av en fotofantast är nog detta min absoluta förbild inom fotovärlden. Jag är nog lite smått förälskad. Åh, så fint. Det charmigaste av allt är nog att han endast tar med en analog kamera, därav de fina kontrasterna. Så vackert. Vem vill inte att dessa läckerheter ska pryda ens väggar?

Jag brukar ju alltid tipsa om musik så till eran (eller min) förvåning ska jag för en gångs skull tipsa om en sjukt rolig film späckad med sjuk humor. Serenvettja!!

 

Det här får nog bli årets smörigaste inlägg. Men ack så kärleksfullt..

 

Jag har en vän, en väldigt fin och gammal vän. Vi är uppväxta med varandra och har gjort så många fina och galna saker tillsammans. Första fyllan, spökiga bergen, festivalbus, irriterat varandra till döds, kramat sönder varandra. Weeell.. allt kan ju inte nämnas här, det vore ju som en dödsdom. För två år sedan åkte vi ifrån Falun tillsammans, för att göra vår livs första resa tillsammans. Bästa resan någonsin, med världens bästa vän. Men idag lämnar hon Falun, helt utan mig. Gud i helvete vad jag kommer sakna henne. Fast den här gången vet jag, tack och lov, att hon kommer tillbaka igen om några månader. Jag kommer sakna dig min finaste vän, vi ses om några månader. Och du skall veta, du kommer alltid vara min bitch. Och det vet du. Älskar dig till Paraguay, till rymden (som är oändlig) och tillbaka. <3

Idag var jag på min första begravning någonsin. Förmodligen är det inte den sista heller. Att ta avsked av någon man alltid ha haft nära hjärtat var väldigt jobbigt. Men på något sätt fanns det ett ljus i det hela. Det gick verkligen upp för hjärnan att det är min morfar som låg i den ljusbruna kistan och han kommer aldrig någonsin komma tillbaka till oss.

Prästen sa något väldigt sant, även om jag inte är kristen så lyssnade jag ändå på hans ord och det stämde så grymt mycket. Kloka ord. Döden är bara ett kort avbrott i livet och någon gång kommer vi att ses i rummet bredvid. I ett rum med andra tapeter och där inte någon tid finns till. Du fattas oss morfar. Det är tomt. Men på något sätt börjar jag känna att det är såhär och att jag måste acceptera det. Vi ses i det där rummet som ingen vet namnet på.

Jag erkänner hur jävla dålig på att hålla den är bloggen uppdaterad, trots detta är det någon eller några som hänger kvar. Hur orkar ni? I vilket fall så värmer det i mitt hjärta. Vad poetiskt det lät, men det är jävligt sant.

Det har hänt jävligt mycket den senaste tiden. Mitt senaste inlägg skrevs för 3 månader sedan och på 3 månader har mitt liv på något sätt vänds upp och ner. Jag skrollade lite på sidan och hittade ett inlägg som var skrivet den 12 augusti, ett inte allt för roligt inlägg. Jag skrev om hur oärliga vi människor är gällande välmående. Vi berättar aldrig om hur vi mår och om vi gör det säger vi aldrig som det är. Jag berättade även om sorg och hjälplöshet.

Inlägget var väldigt kryptiskt och jag ville inte riktigt gå ut med vad det handlade om. Jag hade precis fått reda på att någon i min närhet var svårt sjuk och att det inte fanns något att göra. I det skedet handlade livet bara om tid, för tiden har varit de dyrbaraste de senaste månaderna. Nu har det gått 4 månader sedan jag skrev detta inlägget och nu finns min morfar inte med oss längre. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort ett människoliv kan tyna bort. Visst kan det gå fortare än 4 månader. Man kan få en hjärtattack eller dö i en bilolycka, men att se en människa som betyder så otroligt mycket bara tyna bort sakta men säkert är nog det värsta jag någonsin har åskådat.

 

Idag är det exakt en månad sedan jag för en sista gång satt där på hans sängkant och hörde hans djupa, tunga andetag medan jag höll hans varma hand, bara några timmar innan livet tog slut. Det var otroligt overkligt. Jättejobbigt. Men på något sätt är det livet. Livet och döden går hand i hand. 

 

Min morfar finns med mig hela tiden... i mina drömmar.. fåglar jag ser, gardiner som rör sig. Jag vet att han är där. Han är där när det går bra, när man är ledsen. När jag löser korsord. Det värsta som finns är nog känslan av att man aldrig kommer att få se människan igen. Lukter. Jag sitter och håller i hans tröja, känner hans doft. Det luktar morfar, men var är han?

 

Imorgon är det julafton, kanske inte en vanlig julafton. Men jag ska göra det bästa av den finaste tiden på året som du älskade. Du är med oss ändå. Jag älskar och saknar dig finaste morfar. Vila i frid. <3

 

 

 

 

Vad man än är i för livssituation så är hoppet det sista som lämnar kroppen. Alltid. Det var ett tag sedan jag skrev och sedan dess har det inte hänt så mycket. Jag lever i mina arbetslösa dagar i väntan på (kanske) mer jobb. Ganska skönt. Fundera bara. Sova. Äta upp sig. Idag har jag målat, levt mig in i min egen värld. Fåglar, drömfångare... kurbits. Love it!

Livet är hårt och komplicerat. Lyssnar på Sugarplum Fairy och tycker att livet är allt bra orättvist. För er som inte har läst Kristians blogg (trummis i Sugarplum), gör det. Kristian är sjuk, cancersjuk. Svårt cancersjuk och den här gången finns det inget att göra åt det. Han kommer dö. Så jävla orättvist. Så jag tar till min rubrik och de första orden på detta inlägg: hope is the last thing that dies in man. Kämpa Kristian, du är stark och det finns allt ett hopp. Kärlek till dig och dina bandkompisar, ni är Dalarnas och framförallt Borlänges stolthet. Grymma! <3