Av jord är du kommen, av jord skall du åter bli.
Idag var jag på min första begravning någonsin. Förmodligen är det inte den sista heller. Att ta avsked av någon man alltid ha haft nära hjärtat var väldigt jobbigt. Men på något sätt fanns det ett ljus i det hela. Det gick verkligen upp för hjärnan att det är min morfar som låg i den ljusbruna kistan och han kommer aldrig någonsin komma tillbaka till oss.
Prästen sa något väldigt sant, även om jag inte är kristen så lyssnade jag ändå på hans ord och det stämde så grymt mycket. Kloka ord. Döden är bara ett kort avbrott i livet och någon gång kommer vi att ses i rummet bredvid. I ett rum med andra tapeter och där inte någon tid finns till. Du fattas oss morfar. Det är tomt. Men på något sätt börjar jag känna att det är såhär och att jag måste acceptera det. Vi ses i det där rummet som ingen vet namnet på.
Prästen sa något väldigt sant, även om jag inte är kristen så lyssnade jag ändå på hans ord och det stämde så grymt mycket. Kloka ord. Döden är bara ett kort avbrott i livet och någon gång kommer vi att ses i rummet bredvid. I ett rum med andra tapeter och där inte någon tid finns till. Du fattas oss morfar. Det är tomt. Men på något sätt börjar jag känna att det är såhär och att jag måste acceptera det. Vi ses i det där rummet som ingen vet namnet på.
När någon försvinner
Jag erkänner hur jävla dålig på att hålla den är bloggen uppdaterad, trots detta är det någon eller några som hänger kvar. Hur orkar ni? I vilket fall så värmer det i mitt hjärta. Vad poetiskt det lät, men det är jävligt sant.
Det har hänt jävligt mycket den senaste tiden. Mitt senaste inlägg skrevs för 3 månader sedan och på 3 månader har mitt liv på något sätt vänds upp och ner. Jag skrollade lite på sidan och hittade ett inlägg som var skrivet den 12 augusti, ett inte allt för roligt inlägg. Jag skrev om hur oärliga vi människor är gällande välmående. Vi berättar aldrig om hur vi mår och om vi gör det säger vi aldrig som det är. Jag berättade även om sorg och hjälplöshet.
Inlägget var väldigt kryptiskt och jag ville inte riktigt gå ut med vad det handlade om. Jag hade precis fått reda på att någon i min närhet var svårt sjuk och att det inte fanns något att göra. I det skedet handlade livet bara om tid, för tiden har varit de dyrbaraste de senaste månaderna. Nu har det gått 4 månader sedan jag skrev detta inlägget och nu finns min morfar inte med oss längre. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort ett människoliv kan tyna bort. Visst kan det gå fortare än 4 månader. Man kan få en hjärtattack eller dö i en bilolycka, men att se en människa som betyder så otroligt mycket bara tyna bort sakta men säkert är nog det värsta jag någonsin har åskådat.
Det har hänt jävligt mycket den senaste tiden. Mitt senaste inlägg skrevs för 3 månader sedan och på 3 månader har mitt liv på något sätt vänds upp och ner. Jag skrollade lite på sidan och hittade ett inlägg som var skrivet den 12 augusti, ett inte allt för roligt inlägg. Jag skrev om hur oärliga vi människor är gällande välmående. Vi berättar aldrig om hur vi mår och om vi gör det säger vi aldrig som det är. Jag berättade även om sorg och hjälplöshet.
Inlägget var väldigt kryptiskt och jag ville inte riktigt gå ut med vad det handlade om. Jag hade precis fått reda på att någon i min närhet var svårt sjuk och att det inte fanns något att göra. I det skedet handlade livet bara om tid, för tiden har varit de dyrbaraste de senaste månaderna. Nu har det gått 4 månader sedan jag skrev detta inlägget och nu finns min morfar inte med oss längre. Jag kan fortfarande inte förstå hur fort ett människoliv kan tyna bort. Visst kan det gå fortare än 4 månader. Man kan få en hjärtattack eller dö i en bilolycka, men att se en människa som betyder så otroligt mycket bara tyna bort sakta men säkert är nog det värsta jag någonsin har åskådat.
Idag är det exakt en månad sedan jag för en sista gång satt där på hans sängkant och hörde hans djupa, tunga andetag medan jag höll hans varma hand, bara några timmar innan livet tog slut. Det var otroligt overkligt. Jättejobbigt. Men på något sätt är det livet. Livet och döden går hand i hand.
Min morfar finns med mig hela tiden... i mina drömmar.. fåglar jag ser, gardiner som rör sig. Jag vet att han är där. Han är där när det går bra, när man är ledsen. När jag löser korsord. Det värsta som finns är nog känslan av att man aldrig kommer att få se människan igen. Lukter. Jag sitter och håller i hans tröja, känner hans doft. Det luktar morfar, men var är han?
Imorgon är det julafton, kanske inte en vanlig julafton. Men jag ska göra det bästa av den finaste tiden på året som du älskade. Du är med oss ändå. Jag älskar och saknar dig finaste morfar. Vila i frid. <3
