Oskar, 10 år: Du bör inte kyssa en flicka om du inte har nog med pengar för att köpa henne en ring, och en videoapparat, för hon vill ha videofilmer från bröllopet.
Jeanette, 10 år: Det är aldrig okej att kyssa en pojke, de bara dreglar över en. Det är därför jag slutade.
Olivia, 9 år: Kyss aldrig någon i närheten av andra. Det är väldigt pinsamt om någon skulle se dig... Om ingen tittar skulle jag nog kunna pröva på det med en snygg kille, men bara i några timmar.
Jag har skaffat nya glajjor som jag äntligen kan se i! Wehoo! Fast det är så jävla ovant. Känner mig lite som en tant ibland. Men då får jag vara det.
Sedan har jag snott en skjorta också. Fast bara på låtsas. Det bästa med att ha en bror på annan ort är att man ska rota i hans garderob utan att man får en rakhöger eller så. Förlåt. Jag lovar att lämna tillbaka den... nån...gång... hehe
PÅ FREDAG SKA JAG TILL STOCKHOLM! GLAD TJEJ!
Har även en massa framtida planer som jag ser fram emot mycket. Jättemycket faktiskt.
Idag försov jag mig, så jag försökte vinna lite tid genom att _cykla_ ner till stan för att jag brukar ofta cykla ikapp bussen, med tanke på vilka omvägar den tar. 08.41 kom jag ner till staden och 08.45 gick bussen. Var i helvete var min plånbok då? KLART SOM FAN ATT JAG HADE GLÖMT DEN HEMMA.
Jocke Berg, Gud, hjärtan, kärlek, sårbarhet och blablabla
Första gången jag hörde Kärleken Väntar ville jag nästan spy. Fan vilken smörig låt. Jag hatade verkligen Kent. Varje gång jag hörde Kärleken väntar tappade jag nästan livsglädjen. Det var som att någon bara drog ur all kraft och glädje ur mitt lilla sårbara hjärta. Någon gång för ungefär 4 år sedan fick jag för mig att lyssna igenom Kärleken väntar bara för att se hur mitt sårbara hjärta skulle reagera. Jag hatar att jag inte antecknade vilket datum det var. För det var ett historiskt datum. Tro det eller ej, jag säger det inte bara för att verka som något äckligt och drygt Kent-fan, Kent är mina gudar. Kent är min religion. Jocke Berg är herren. Vapen & Ammunition fick mig på fall och sedan var jag fast. Kära Kent-hatare, ge dom en jävla chans. Det är så fucking värt det.
Det är svårt. Det finns bara en känsla gällande det bandet och den känslan är kärlek. Alltså kärlek. Kärlek. Kärlek på avstånd. Kärlek på avstånd som gör ont men samtidgt svider ganska skönt i hjärtat. Fina ord som bildar fina budskap. Gud (nej, inte gud, gud är något man bara säger, gud existerar inte), det finns så mycket att säga. Nu låter jag som värsta poeten men det är så otroligt vad ett band kan få en att känna, som nästan alla andra hatar. Unbelievable. Mannen I Den Vita Hatten! <3