machupicchu

Mest av allt tror jag att det handlar om att våga inse att en tid i ens liv har passerat och att tryggheten man hade där är borta för evigt. Det är just det jag, och säkert 6 miljoner andra nyblivna vuxna är rädda för. När vi gick i skolan var vi som tryggast, vi visste vad vi skulle göra varje dag och även om vår vilsna ungdomssjäl tappade bort sig visste vi ändå vart vi kunde vända oss - vi hade trots allt skolan, det var vårt andra hem.

Nu när den där tryggheten som vi hade i 12 år är borta måste vi ersätta den med något annat som får oss att känna oss trygga. Det är sjukt svårt, för egentligen spelar det ingen roll om man har en trygghet. Nu menar jag inte att man ska leva utan trygghet. Hittar man inte tryggheten i skolan kan man hitta den i någon annan. Men vad händer när den tryggheten sviker en? Vad händer när man står där helt ensam, på egna ben och inte ännu har tryggheten i sig själv? Det jag menar är att man måste lära sig att leva utan den där tolvåriga tryggheten och lära sig att bara leva med sin egen trygghet, som väldigt många aldrig riktigt har hittat eller kommer hitta. Det är faktiskt svårt under ungdomens år att hitta den, pågrund av andra stödpinnar som håller kroppen uppe, som man även förlitar sig på. Men nu är det på riktigt. Det är nu världen och livet ligger i mina händer och jag ska klara mig själv. Jag kan göra vad jag vill. Jag tror jag börjar med en bucketlist, det känns ganska simpelt och inte allt för långt borta.

 

Over and out amigos.