Swallows
När livet får sig en törn
När jag jobbade för ett tag sedan kom det en man i 55-års åldern och handlade av mig. Han pratade med bred stockholmska och var absolut inte rädd för att prata. Såhär såg vårat samtal ut:
- Jaha... hur står det till med dig då? Allt bra?
- Jo tack, det är fint.
- Vad bra, sa han med ett leende på läpparna och harklade sig. Men du.. om du verkligen skulle känna att allt var ett rent helvete, att du hatade ditt jobb, att du helst bara skulle vilja gå och dö... skulle du berätta det för mig då? Skulle du verkligen det? NEJ, det skulle du inte. För människor är så. Människor är rädda för att berätta sanningen.
- Jo tack, det är fint.
- Vad bra, sa han med ett leende på läpparna och harklade sig. Men du.. om du verkligen skulle känna att allt var ett rent helvete, att du hatade ditt jobb, att du helst bara skulle vilja gå och dö... skulle du berätta det för mig då? Skulle du verkligen det? NEJ, det skulle du inte. För människor är så. Människor är rädda för att berätta sanningen.
Ja, människor är så. Jag är så. Bloggen har fått stå på hyllan ett tag märker jag nu när jag läser att mitt senaste inlägg var skrivet för ett bra tag sedan. Ibland får sig livet en rejäl omgång, en plötslig törn som bara dyker upp helt oanmäld. Då stannar allt annat till. Det är som att man fryser allt som är omkring en, allt som har pågått. Man börjar prioritera och ser verkligen vad som är viktigt för tillfället. Det kan få både kropp och själv att få sig en snurr åt både vänster och höger.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva utan att blotta mitt privatliv för mycket eller för att inte vara kryptisk. Mitt liv har i alla fall fått sig en rejäl puff och det har fått min hjärna att slå några volter och blivit rejält omtöcknad. Jag är inte van vid sånt här. Eller ja, jag är van vid att må dåligt eftersom att jag tillhör den typen som har lätt att falla. Men oftast är jag van vid att allt i min omgivning är tryggt, fridfullt, friskt och alltid som vanligt. För tillfället kan man säga att pannkakan är vänd. Allt är inte lika fridfullt, friskt eller som vanligt längre. Någon i min närhet har blivit sjuk, väldigt sjuk. Så sjuk att framtiden känns väldigt jobbig och oklar. Jag är så rädd, så fruktansvärt rädd. Jag vill inte visa mig rädd, för jag vill vara stark. Jag vill visa mig stark inför den människa som alltid har varit stark inför mig. Människan som alltid har varit min förebild i 19 år.
Mitt i allt elände har jag blivit fruktkansvärt nostalgisk. Jag har legat uppe säkert 2, 3 nätter och bara dragit igenom gamla fotoalbum. Gråtit. Skrattat. gråtit, skrattat... hånskrattat. Det är så mycket känslor när livet vänder åt ett helt annat håll. Man tappar bort sig själv mitt i allt.
Livet är konstigt. Ta vara på det ni har omkring er, njut av varenda tillfälle ni får tillsammans och somna aldrig ovänner. Vi vet aldrig vad livet överraskar oss med. Aldrig.
Om en vecka får jag se Kent i alla fall. Det blir bra.
